Hjälp oss att sprida läslust!

Sunnanäng

#26 Sunnanäng

Sagan om Mattias, Anna och den röda fågeln, från Sunnanäng är en av de vackraste Astrid Lindgren skrivit.

Författare: Astrid Lindgren

Kartonnage 48 sidor
Illustratör: Marit Törnqvist

Köp boken här
Kategorier: , .
  • Beskrivning
  • Recensioner (2)

Sagan om Mattias, Anna och den röda fågeln, från Sunnanäng är en av de vackraste Astrid Lindgren skrivit. Den kom till 1959 och ges nu ut som bilderbok. Kölden har sällan varit svårare och våren aldrig skirare än här. Marit Törvqvist har gjort en mästerlig iscensättning av berättelsen om de fattiga föräldralösa barnens kamp för sin existens hos bonden i Myra och mötet med den röda fågeln som visar vägen till körsbärsblom och gröna ängar och en mor som ropar ”Kom alla mina barn”. Astrid Lindgren har komponerat en gnistrande sagoväv av en sann ”dokumentär” om barnarbete och fattigdom med en vacker vision av paradiset. Gnistrande snö och körsbärsblom, mot fattiggrå obevekliga vardag också i Marit Törnqvists oförglömliga bilder.

Marit Törnqvist är född 1964 i Uppsala. Flyttade till Holland fem år gammal. Bor sedan 1982 i Amsterdam med man och två barn. Hon illustrerar mest barnböcker, har hittills författat en bok och har gjort scenografin till Astrid Lindgrens miljöer på Junibacken. Sedan 1997 är hon konstnärlig rådgivare på Junibacken.

Bok 26, #26, #bok26

2 recensioner för Sunnanäng

  1. Lisa
    4 av 5

    :

    ”Det var tur att dom kom till Sunnanäng. För där var det varmt och då blev det bra. Men innan dess var det sorgligt, det kändes hemskt när flickan sa ‘om den där fågeln flyger iväg från mig så lägger jag mig ner och dör’, då ville jag inte lyssna. Men nu är jag glad! I Sunnanäng fick dom pannkakor.”

    Det var en utmaning att läsa ”Sunnanäng” för femåringen i den här familjen. Han ratar vanligtvis allt som är det minsta sorgligt, och vill helst inte höra berättelser med för stora känslor. Värst av allt är föräldrar som dör! Och det här är alltså en bok som börjar med meningen ”För längesen, i fattigdomens dagar, var det två små syskon som blev ensamma i världen”. Uh-uh.

    Men jag är glad att vi läste! Jag glömmer ofta bort att utmana honom. Språket här är fyllt av ord och uttryck han aldrig kommer i kontakt med annars, ”påfund” ”nagelspräck”, ”erbarmligt” och ”evinnerligen”, man hör ju ständigt och jämt att högläsning ska bättre på ordförrådet. Här blev det så konkret – han gick från läsningen med säkert tio nya ord i huvudet.

    Egentligen tror jag att just min femåring är snäppet för liten för den här sagan. Vi borde ha väntat ett år eller två till. Men han säger att han gillade den, och själv tycker jag den är så fin (och sorglig!) att jag fick blinka bort tårar både en och sju gånger. Och det är spännande att inse hur många nivåer den har. Som vuxen läsare är det så tydligt vad den eviga våren på slutet egentligen står för, men som liten (jag minns det själv!) tänker man inte alls så. Då tänker man mer: ”gött att de fick pannkakor!”

    Det är fint, på något vis.

  2. Lisa
    4 av 5

    :

    Läste Sunnanäng som godnattsaga ikväll för 3½-åringen och 6-åringen. Jag har själv inget starkt minne av boken från när jag var liten och så här i efterhand var det kanske inte så pedagogiskt att läsa den direkt innan det var dags att sova. 3½-åringen i familjen hade svårt att hänga med i historien, men lyssnade på hela boken och var upptagen av de färgglada kläderna de hade i Sunnanäng och poängterade skillnaden i färgskala mellan de två världarna.

    6-åringen däremot var helt med i historien och hade flera gånger tårar i ögonen. När vi kom till sista sidan och de stängde porten spred sig ett leende på hennes läppar och hon konstaterade:
    - Nu behöver de inte gå till den gråa världen och vara hungriga.
    När vi pratade om boken efteråt var det bästa med den att de hade fått mat i Sunnanäng och att de hade fått en mamma.
    - Hon var ju mamma till alla barnen så nu behövde de inte vara ensamma
    Det jobbiga och dåliga i boken enligt henne var att flickan flera gånger hade sagt att hon skulle dö. Hon sa det nästan med händerna framför munnen som om det var förbjudet att säga så. Hon började fundera på vad Sunnanäng var och kom till slut fram till att hennes dagisfröken som gick bort i vintras nog också var i Sunnanäng och att hon skulle äta pannkakor tillsammans med Mattias och Anna.

    Det här är en bok som vågar ta upp ett tungt och svårt ämne och som så många gånger förr gör Astrid Lindgren det på ett fantastiskt sätt. Den är även skriven på ett sätt som utmanar både den som läser och framför allt ger barnen som lyssnar nya ord. Vi älskade boken och den har nog gjort ett avtryck hos vår stora tjej.

Skriv en recension